Hög tid för medkänsla!

Jag uppskattar människor som blottar sin sårbarhet. Jag blir hoppfull och känner tröst då människor visar sina mänskliga sidor. De sidor som vi lägger ner mycket energi på att dölja för andra och inte osannolikt även för oss själva. Kan vi inte bara konstatera att vi alla har mindre smickrande sidor, tunga dagar, stunder, perioder i livet? Kan vi inte bara bete oss som medmänniskor och bekräfta att vi ser, förstår eller hör varandra även då? För känslan av att bli sedd likväl som känslan av att vara behövd - bara genom att vara - den är oslagbar.

Vi behöver varandra. Ännu mer nu i individualismens tidsera. Vi är duktiga på olika saker och kan alltså få och ge olika sorters stöd. Våga uttrycka det som smärtar och var modig och bemöt den som visar sig mänsklig. Ensam är inte stark - bara förbannat ensam.

Spark i den mentala ändalykten

Det vi inte känner till ter sig främmande och märkligt många gånger. Även då man ser sig som öppensinnad och fördomsfri så kan vi rimligtvis inte känna till allt. Det är när vi har åsikter om det som vi egentligen inte känner till som det kan göra skada. Nyfiket intresse för det som är ovant tillför och vidgar däremot vårt vetande. Ju bredare vi är om den mentala ändalykten desto mer underbyggda åsikter kan vi forma.

Det som vi inte har vana av generaliserar vi, eftersom det är ett sätt att hantera all information som vi möter överallt hela tiden. Jag ska bjuda på en fördom jag har och det är att jag uppfattar Indien som ett bullrigt och smutsigt land. Visst är jag hemsk! Jag är inte stolt över detta, men min fördom bygger enbart på uppfattningar jag bildat av att se program därifrån. Jag har aldrig varit där och jag har aldrig pratat med någon indier - så vad vet jag! Kanske stämmer det eller också inte. Jag kan sannolikt inte bygga någon nyanserad bild så länge jag inte har något eget underlag att basera på, det vill säga så länge jag inte har sett landet med egna ögon.

När vi drar slutsatser kring något vi inte har erfarenhet av blir det just grundat på något som är okänt. Börjar vi diskutera eller tycka kring något som vi i själva verket inte känner till - då är vi fel ute. Ingen kan ha en åsikt kring någon eller något som vi faktiskt inte har vetskap om. Det gäller allt. Skillnaden är  att förstå sina egna fördomar - att de finns där för att jag inte vet bättre och inte har undersökt närmare. Så länge jag inte uttrycker åsikter om vad det nu än må vara så gör jag heller inte skada. (Förlåt mig Indien för min enfald!)

Tänk till och tänk om innan du stämmer in i en kör av andras okunskap eller åsikt eller uttrycker den själv. Det är ofta genom generella bilder och rädsla inför det vi inte känner till som främlingsfientlighet och kränkningar uppkommer. Så innan du uttalar dig om mig eller Indien - lär känna oss först så du vet vad du pratar om.

Nunan jag speglar

Det slår mig ibland när jag ser min spegelbild att jag inte är till min starkaste fördel just då, sett ur ett utifrån perspektiv. Håret på ända, en liten men ändock närvarande finne i pannan och inte precis färgstark i naturligt tillstånd, dvs osminkad. Fast det kan fylla sin funktion just då genom att visa att jag prioriterar något viktigare. Jag kan även klä mig bekvämt och praktiskt, vilket inte alltid förknippas med stil eller smakfullhet. Vissa dagar eller stunder är det jag. Andra dagar ter jag mig lite mer tilldonad och klädd för att visa min fjäderskrud för andras beundran, eller bara undran. Vilken uppenbarelse av mig jag än visar så är det viktigaste för mig att det är jag oavsett. Att jag är bekväm i mig själv. Att jag är medveten om att jag inte betyder mindre när jag ser glåmig och yrvaken ut, eller mer då jag är sminkad och uppklädd.

Så vad svamlar jag om? Finns det någon poäng?? Ja det återstår att se..
När det gäller åsynen av mig själv och vilken energi jag lägger ner på min utsida, har jag lärt mig att det enda jag kan göra är att göra mitt bästa för att möta mig själv i situationen eller sinnesstämningen jag befinner mig i. Är jag t ex sjuk är inte utseendet betydande, är jag glad och pigg kan jag putsa och feja min lekamen för att spegla mitt humör, är jag på begrundande humör kan jag pysa runt i morgonrocken som en osalig ande.

Det jag vet om stil och personliga uttryck är att kärnan alltid är att klä sig så att man känner sig bekväm. Då menar jag inte uttryckligen i sköna kläder utan i sådant som känns rätt inifrån. För enbart då man är sig själv sann i sitt uttryck är man till sin yttersta fördel och speglar sin skönhet. En människa som klär sig i lilablommiga byxor till orangerutig skjorta och brun/rosa hatt kan bära upp detta naturligt och utstråla sin självkänsla då det är sant för den. För en annan som vill se ut så men som klär ut sig för att det inte kommer inifrån, ser oftast just utklädd eller märkvärdig ut.

Det går även att använda sig av dessa yttringar för att påverka sitt inre till viss del. För att höja sin energi hjälper det till att klä sig fin, dvs så man brukar se ut då man är glad och energisk. Liksom det motiverar till rörelse att ta på sig träningskläderna eller till stillhet iklädd pyjamas. Detta kan vara nog så bra att ta till sin hjälp för att inspirera sig själv. Och angående finnen i pannan. Om inte jag stör mig på den, så stör den inte mig.

Ordets makt

Vi som kan läsa och skriva och göra oss förstådda kan även välja hur vi vill formulera och uttrycka oss. Det är ett kraftfullt sätt att kommunicera om än lite bortglömt i förkortningarnas era. De korta meddelandena som vi använder oss av till vardags gör också att språket blir ganska torftigt och inte så nyanserat. Jag har till och med kommit på mig själv flertalet gånger funderandes hur ett vanligt förekommande ord stavas! Och än värre får jag inte fram ord när jag ska berätta något i talande form! Detta kommet ur att jag slarvar med språket när jag kommunicerar i de snabba medieformerna.

Missförstånden frodas när SMS landar i mobiltelefoner och mottagaren tolkar meddelandet utifrån sitt lynne och kynne. Det kan vara lite som att spela rysk roulette, speciellt då tjänsten används mellan främlingar eller bekanta, men även mellan de som känner varandra väl. Ibland förbryllar dessa ordväxlingar mer än tydliggör. Särkilt då det förväntas snabba svar med få ord.

Att kunna läsa och skriva är ingen självklarhet. Det ter sig främmande för oss som kan och som bor i en världsdel där skolgång fungerar någorlunda ordnat. Fast även i vårt samhälle har detta som varit givet blivit naggat i kanterna. Barn och ungdomar klarar inte av sin skolgång av diverse anledningar. Ibland tycks det mig - som enbart har ett perspektiv utifrån - som att skolan verkar förändras för förändrandets skull. Det blir lite experimentell verksamhet som kan ge god utdelning eller mindre bra. Men oavsett hur man väljer att laborera med skolan så ska väl ändå alla barn kunna läsa och skriva!

Ord är mäktiga och tillsammans bildar de meningar som ger texten innebörd. Den kan ge oss faktakunskap eller berika vår inre värld genom att vi använder vår egen fantasi när vi följer en berättelse fram. En välbesökt inre värld där fantasin får utlopp är en magisk plats att bevista.

Att tänka sina egna tankar, tala sina egna ord och uttrycka sin mening i skrift är en styrka mäktigare än allt annat i världen. Med kunskapen kan man bilda sin egen uppfattning och försvara sin egen ståndpunkt, oavsett då andra vill styra över din person, med eller utan våld, till deras favör. Våld är för dem som inte kan formulera sig, som saknar orden och ej fått chansen att tala ur sitt inre. En del saknar en inre värld för att den aldrig varit tillgänglig för dem. Våld och maktmissbruk är deras språk.

Låt orden frodas, fantasin flöda och lyssna till ditt inre när du talar. Detta är egenmaktens kärna. Detta är värdefullare än allt man köpa för pengar.

Hur hålla sig sund i eländet?

Hur i hela fridens namn ska man förhålla sig till alla dessa nyheter som når en genom diverse medier med olika framfart och verkan i det inre? Jag syftar på nyheter som ger oro, obehag, förskräckelse, äckel, avsky, ilska, hopplöshet. Dessa dåliga nyheter är ju de som når ut. På ont och gott. De är inte roliga att ta del av men samtidigt så behöver vi veta för annars kan vi inte påverka och ändra på det som  pågår eller hindra att ont händer igen.

Jag tar med fasa del av negativa händelser. Jag får inte blunda för det. Ingen får göra det. Vi får inte släppa lös eländet att härja fritt genom likgiltighet eller overksamhet. Men hur ska man sålla bland sörjan? Och hur ska man hantera flödet? Kan man det? Hur gör du?

Kanske är det därför jag sällan lyssnar på musik som griper tag för mycket, för jag har så lätt att känna stort och musik har så kraftfull inverkan att det skulle däcka mig. Det kan vara därför jag sjunger strunt allt som oftast hemma. Det kan vara därför jag värnar om mitt hem där jag kan skapa min egen värld till stor del och hämta kraft och glädje. Det kan vara därför jag tycker om att tramsa och stilla mig med meditation. Jag tror på godhet. Den kan vara svår att finna i eländet. Visst finns den även då den göms bakom ton av skit. Frågan är hur man håller vågskålen jämn så att man inte blir apatisk eller låter bli att bry sig?

Tips mottages tacksamt.

Gå din väg!

Du kommer alltid gå din egen väg, så tro inte att du går fel för att du inte följer andra.
Så skrev jag nyligen när en vän frågade vad man skulle gett sig själv för råd när man var yngre. När jag tänkte på det senare så tyckte jag att det var riktigt klokt skrivet. För tänk ifall jag hade vetat det när mina steg började hitta alternativa vägar framåt istället för den mest vanligt förekommande vägen. Kanske hade jag funnit tröst de gånger då jag kände mig misslyckad och vilse. Möjligtvis. Om inte annat så har jag förstått mina egna visdomsord nu. Att de gäller hela vägen och är en insikt som är lika aktuell nu som då. Hela vägen.

Jag tror att många med mig har känt eller känner likadant. För min del har det handlat om att välja rätt. Hamna rätt. Rätt för mig. Rätt i bemärkelsen att det ska kännas bra. För det har varit så mycket som inte har känts bra. Det förstår jag nu.

Jag hade en plan när det var dags att börja gymnasiet. Jag hade hopp och visioner om att följa den vanligast förekommande vägen. Jag skulle blomma när jag utmanade mina rädslor och fick en egen plats i tillvaron bland alla andra. Men just så blev det inte. Det blev något annat. För det kändes fel. Så mina visioner försvann på vägen när jag slutade två eller egentligen tre olika gymnasieprogram på kort tid. Det var rörigt i livet. Mycket rörigt inombords. Så en dag lyssnade jag till ett samtal som gjorde att jag fick upp ögonen för något nytt. En tänkbar lösning. Att läsa på Folkhögskola. Ve och fasa vilka ruelse detta frö gav när det växte fram och gjorde sig beständigt. Detta beslut fick mig verkligen att möta mina rädslor när jag lämnade allt jag kände till och begav mig söderut för att läsa tre år på Folkhögskola. Från litet samhälle i Småland till multikultistäderna Lund och Malmö. Vilken karusell!

Jag hamnade rätt fast min väg var snårig. Det var mycket att landa i. Omvälvande. Spännande, galet och lärorikt. När utbildningen var avslutad var det inte lika enkelt att komma dit jag tänkt just för att jag hade valt en alternativ väg att studera. Så jag fick fortsätta att hitta min egen stig och mitt mål kom ur sikte och blev något annat. Så har det fortsatt. Så fort jag försöker gå den bäst framkomliga vägen som är bred, någorlunda rak med rensade diken och där underhållet sköts för smidig framfart, då trivs jag bara en stund. Tills jag upptäcker att jag inte kommer till min rätt. Det jag är strålande på är inte önskvärt på den breda vägen. Jag kan välja att svälja och fortsätta gå där och må dåligt efter ett tag, eller gå åt sidan till min stig där jag inte ser vad som finns bakom nästa stubbe, men som känns rätt.

I världsliga mått mätt kostar det att gå sin egen stig. Tämligen stora utgifter både i kronor och självutvärdering. Emellertid gör jag inte åverkan på mitt innersta som tror på mitt väsen och som vet vad jag har att tillföra. Jag gör mitt bästa för att hålla ut och hitta mina kanaler att verka genom. Jag är tacksam för dem som stödjer mitt beslut. Tack

Gnällkärring till din tjänst!

Jag är trött på att folk blundar och inte tar ansvar för sin konsumtion. Att vi tycker oss ha rätt att bygga våra liv kring välfärd baserad på materiella ting och status oavsett pris. Vad är det egentligen?! Ska vi vara stolta över att vi kan äga en massa saker oavsett om vi jobbar som tomtenisse eller leker tjusig i företagstopparna? Är vi inte klokare än så? Vilken gnällkärring till att dra ner stämningen kanske du tänker. Lönehelg och snart jul och allt. Till dig vill jag säga att jag med stolthet är det ifall det får dig att åtminstone tänka över dina val.

Som det ser ut nu med slit och släng-mentaliteten och konsumera-mera-andan så är inte eftertänksamhet prioriterat. Det är spenderbyxorna som hyllas! För då blir konsumenten rik på saker och kan förverkliga sin självbild och säljaren blir rik på pengar. Så vad rör det mig?

Så länge vi väljer att konsumera produkter och tjänster som skadar vår hälsa, som förstör vår miljö och ger negativa effekter så berör det oss alla. Genom väl avvägda beslut kan vi bannlysa produkter som är cancerframkallande, mat och kläder som är hormonstörande, genomskåda att gå på diverse trender för att fylla våra tomrum av diverse slag. Det är dags att fråga sig vad man egentligen behöver. Dags att utmana sig själv att inte plocka på sig fynd för att de är billiga. Dags att genomskåda hur vi lockas till köp vi inte vill ha eller behöver. Handeln ska anpassa sig efter oss. Så väljer vi att vi vill ha hållbara produkter ur perspektivet hälsosamt för människa, djur och natur - så är det detta vi får!

Det kan tyckas eländigt att få en bit av verkligheten i vitögat såhär. Tvärtom! Medvetenhet gör dig rik. Tänk efter vad som gör dig glad, vad som verkligen betyder mycket för dig och vad du egentligen behöver. Det vi uppskattar mest behöver inte alls vara sådant som kostar pengar. Det sägs att människor blir lyckligare av upplevelser än av materiella ting, för upplevelserna stannar kvar längre i minnet och kan därför återupplevas till viss del.

Öppna ögonen. Tänk efter. Fröjdas över din valfrihet och makt. Vad behöver du? 

Valfläsk och egenmakt

I mitt liv är det jag som väljer hur jag ser på det - livet. Jag väljer hur jag tänker. Jag väljer inställning till det som sker. Jag väljer hur jag reagerar och agerar i varje situation. Eller ja, jag kan ju bli överrumplad och till en början inte reagera alls, men när jag samlat mig, så är det jag som väljer hur jag tar itu med situationen i tanke och handling. Det ger mig egenmakt. Självvärde. Självförtroende och känsla för mig själv. Det behöver inte vara smärtfritt och ej utan huvudbry, men det är en mäktig kraft att besitta.

Jag har inte alltid vetat detta. Att det är upp till mig och alla och envar att välja hur man förhåller sig. Så händelser som skaver i minnet från förr blir då och då satta under lupp för att utvärderas och ofta omvärderas till det jag vet nu.

En situation som hänt och t ex upplevdes som olustig kan omvärderas och få en ny innebörd som är mer till min fördel. Har jag utsatts för kränkningar i någon form kan jag tänka att erfarenheterna av dessa gör att jag vet hur det känns att bli utsatt - jag ökar min förståelse och medkänsla till andra utsatta. Vitsen med det är att jag vinner på att lyfta upp och vända på det som varit hemska upplevelser, istället för att låta det hemska enbart förbli hemskt. Det försvinner inte oavsett, men ifall jag väljer att tänka annorlunda kring det så får jag ett annat förhållande till minnet, en erfarenhet som gör mig rikare ifall jag väljer att se det så. Jag kan till och med må bättre genom att omvandla eländet till egenmakt. När jag nu ändå varit med om detta så kan jag använda det till att förstå andra i samma situation. Detta har stärkt mig som människa. Kanske är det något jag kan eller bör lära mig av dessa händelser? Kanske kan jag ha nytta av detta på något sätt? Jag tar tillbaka makten händelsen haft på mig, genom att på de sätt jag kommer på använder den till min fördel.

I nuet väljer jag också hur jag ska hantera en situation eller välja att tänka om den. Ju mer närvarande jag är i situationen jag befinner mig, desto lättare har jag att välja min reaktion och tanke. Ifall jag får kaffe spillt över mig av en främling kan jag välja att bli arg, be om hjälp med en servett, säga "aj som fasen vad jag inte förutsåg detta". Jag kan frusta, jag kan skutta, jag kan bli påmind om när jag har tvättid inbokad näst. Jag kan skratta åt eländet! Jag kan bemöta på en massa sätt. Ifall jag inte har lust eller ork att göra händelsen till ett drama värd sin plats på Kungliga Dramatiska Teatern, så kan jag helt enkelt se människan bakom kaffet. Dennes avsikt spelar in hur jag reagerar, men jag kan ändå välja hur jag beter mig. Jag mår bättre då jag beter mig som en medmänniska.

Jag kan även välja att se saker positivt. Att kanske är det som det är, för att jag egentligen borde göra eller vara någon annanstans. Det är oftast trevligare och gör livet lättare att hantera!

Göra mod

Någon gång när jag var liten, kanske runt åtta år, var jag med min mamma på biblioteket och tittade efter en bok att låna. Jag blev mycket exalterad när jag hittade en bok om mord! Och att jag fick låna den för mamma! Förväntansfull började jag läsa, läste lite till och började undra vad detta hade med mord att göra. Det var ju inte ett endaste litet dödsfall någonstans. Slokörad och en smula indignerad gick jag till mamma för att reklamera mitt lån. Då förklarade hon att boken handlade om mod och inte mord. Vilken besvikelse!

Nu när jag är vis, vilket min hårfärg påminner om då jag inte smetat in örter i skalpen för att "få glans och lyster", så har jag omvärderat dessa begrepp. Visst djupdyker jag i deckare och får lite ondska serverat mellan varven, men mod är det jag strävar efter och beundrar numera. Jag sa ju det - vis!

Jag är mätt på mord och splatter på nyheter och i filmvärlden. När jag hör om våld och mord till följd av svartsjukedramer, krig och annat så undrar jag hur hjärtanen mår i de kroppar som utför dessa handlingar. Hur ser dessa hjärtan ut rent konkret? Skiljer dem sig från ett hjärta som pumpar i en kropp på en individ som ses som god? Det kan tyckas oväsentligt, men jag undrar hur man når fram till någon som utför handlingar som avslutar eller förstör andras liv. I min värld är det genom hjärtat, men frågan är om inte dessa har fått isolera sig och är fångar i kropparna. Jag tror inte att ett hjärta kan vara öppet och samtidigt begå ont.

Hur är det med mod då. Inte lika populärt att lyfta fram men visst förekommer det. Jag tänker på de som agerar och sätter andras bästa främst. Som ser orättvisa och markerar på det sätt de kan att detta är fel. Alla kanske inte ställer sig framför en rullande pansarvagn under en demonstration för att hindra dess framfart, men att agera med goda intentioner för andras väl och ve är alltid beundransvärt!

Att stå upp för sig själv är väldigt modigt. Att övervinna och utmana sina rädslor likaså. Att våga vara den man innerst inne känner att man är, men som man är rädd för att blotta för omvärlden av rädsla att bli bedömd och värderad, lagd i ett fack - det är nästintill hjältestatus! Vem vill begränsa sitt väsen till en ram? Vi är mycket mer än så.

Så hur gör man mod? Hur ska man liksom få till det när man stöter på det besvärliga? Jag tror att en väldigt bra början är att slappna av, andas (är alltid en bra rekommendation) och sträva efter att nå hjärtana hos dem du möter och bemöter. Ser du en handling som gör illa eller upplever den själv, fråga högt varför? Ställ frågan ärligt till personen eller personerna som kränker. Vad vill du uppnå med denna handling? Berätta hur du upplever den. Berätta hur du känner dig när detta sker. Fråga hur den/dem skulle må ifall det var den/dem som befann sig i den utsatta situationen. Många förstår inte själva hur de uppfattas av andra, och det är bra att få större självkännedom. Gå inte i fällan att själv göra illa när du vill göra rätt. Bemöt med respekt men skräd inte dina ord när du berättar hur det känns. Din upplevelse av en situation och hur den känns är alltid din verklighet. Ingen kan säga att du inte känner så.

Oavsett hur den eller dem reagerar så har du gjort mod! Du har stått upp för dig själv eller någon annan och det är viktigt. Det är alltid rätt. (Är det en farlig situation så kalla på hjälp för bövelen eller spring!)

Jag är modig. Möjligtvis ett hekto övermodig som skriver om detta, men detta är också jag. Jag är modig när jag hindrar min katt från att bita sönder en sårskorpa på sin mage, kanske inte en hjälte men har du känt sylvassa kattklor på sur katt!?

 

Själarna som gått vidare

Det finns dem i mitt liv som gått vidare och antagit nya skepnader.
Det är livets gång och ändå gör det så ont när det sker. När förändringen griper tag om hela mitt väsen och förtvivlat kramar andan ur mig. När vissheten drämmer sina slag så hårt att tårarna faller och saknaden fyller min kropp. Deras fysiska närhet kommer aldrig tillbaka. Jag kan inte krama, klappa eller luta mig mot dem. Jag kan inte höra dem svara på mitt tilltal. Deras tröst står inte längre att få.

Deras minnen finns i mig. Många ting påminner mig om dem. Det kan vara en växt, ett par tofflor, en filt, ett beteende, ett uttryck, dofter, namn som gör dem närvarande. Jag berättar om dem, tänker, ler och saknar. Min saknad syns i mina tårar och i min blick. Jag vill minnas. Jag vill le och känna. Den kommer aldrig gå över. Saknaden. Jag lär mig leva med den. Låter den komma. Låter den finnas. Låter den ta plats. Den är en del av livet så länge jag finns. Det gör mig levande, för jag får dem ändå inte tillbaka. Det finaste jag kan göra för att hedra deras liv är att leva mitt eget så fullt och äkta jag kan. Leva och minnas. Att gå vidare med dem vid min sida. Alltid vid min sida.

Dysterkvist med botox

Jag är en sådan som inspireras mycket utav vädret. Tror det finns en och annan som känner igen sig i det. Sol fungerar bäst med mest bredd på variation. Då kan jag få lust att städa eller slappa och allt däremellan. Ett vädertillstånd som är mycket gångbart. Är det däremot dystergrått som det är idag, är det begränsat med lust. Möjligtvis till att gå och lägga sig eller vara en dysterkvist. Fast jag lockas inte av det. Så hur i hela friden gör man då för att leva i det grå?

Om jag sväljer ner min dagliga dos D-vitamin och min rosenrotstablett med kaffe och sedan ler ett fastklistrat Hollywood-smile á la botox för mig själv tills hals-och nackmusklerna börjar krampa och rycka, då kan jag vara något på spåret! Om inte annat har jag tränat. Jo då det tar sig! Om jag sedan fortsätter med att sjunga något klämmigt, som "Mitt lilla fejs och jag", fortfarande med botoxsmilet och kanske ringer på hos hemmavarande grannar, så kan det bli delad...förskräckelse. Ja det är ju bra att dela med sig i solidarisk anda. Kanske kan jag få ett raggarunikum, stålmannen och tja vad ska jag säga.. ung man sökande livets mål och mening, att sjunga ut i gemensam tonsvada. Det kan gå. Nu känner jag mig redan lättare i sinnet!

Ack så ljuv, len och fullkomligt underbar

När liten katt ligger bredvid mig och snarkar så tassarna rycker, känner jag kärlek in i själen. Detta rogivande väsen som bara är och genom att vara fyller tillvaron med sin gåtfulla närvaro. Gåtfull för att en katt märks lika mycket genom sin frånvaro. För är hon inte inom synfältet så undrar man snart vart hon är.

När jag yogar och balanserar med benen i vädret eller har kroppen i väldigt rörelsebegränsad position med benen över huvudet och tårna i golvet, ja likt en fällkniv, så är det ju sällan att fokus stannar i djup meditation. Eftersom jag råkar ha svårt att koncentrera mig när någon stryker sin kropp mot mig just då, eller när en svans kittlar min näsa, eller då en kattmage passerar över mitt ansikte. Är jag i vägen på ett av kisses promenadstråk i hemmet, så vad väntar jag mig?

Katter är logiska. De liksom utstrålar "Respekterar du mig som den ljuvliga och överlägset kloka varelse jag är, så accepterar jag att du tjänar mig". De är väldigt medvetna om hur de gör sig oumbärliga för människor utan att behöva förlora på det. "Det ska vara givande för mig annars lägger jag min energi på att vara underbar någon annanstans." Ett motto så gott som något annat!

Kreativitet

Kreativitet för mig är att följa mina ingivelser, skriva ner mina idéer och våga prova. Blir det inte som jag tänkt mig så blir det ju något annat. Något som kan ge mer utmaning eller mer övning. Man gör inte fel, bara annorlunda. Man kan göra vad man vill, men man kan vara ovan.

Ibland när jag har målat något som inte blev som jag först ville, det vill säga för det mesta, så övar jag mig på att se något nytt. Jag tycker inte om att ge upp eller kasta bort en målning, så istället skyfflar jag undan mina begränsningar och hittar en ny vinkel. Jag leker fram ett nytt motiv eller virrvarr som ger mig en annan känsla. Den känslan kan då vara närmare det jag först ville måla men som inte tog form som jag bestämt. För i lusten så är det inte alltid jag som bestämmer. Ibland är det bara att hänga på.

Att locka fram sin lust och hamna i flödet där tid och hunger inte existerar, känns som en annan sfär. Det är det säkert också. Man kopplar upp sig mot en högre energi. Ett högre medvetande. Själen.
Att vara sig själv sann och avskalad, att göra det man har fallenhet eller lust för bidrar till gott i världen. Så tror jag.

Var löjlig och prova - tack!

Jag funderar på vart vi är på väg vad det gäller ny teknik. Det känns som att det många gånger är mänskliga möten versus teknik, mycket slarvigt uttryckt.

För egen del har jag svårt att acceptera gapet som växer mellan människor och mänskliga möten. Då syftar jag på gapet som vi bygger med våra vanor kring "teknikens under". Många ser enbart fördelar med mobila liv i form av telefoner, datorer och internet och hujedamej allt vad det heter och finns. Jag är 37 år och kan längta tillbaka till tiden då det enbart fanns en telefon per hushåll. Ja jag ser helt klart fördelarna med att det finns lite mer variation nu, men jag saknar närvaron som fanns då. Närvaron i samtalet. Då ringde man när det behövde meddelas något av vikt. Då lyssnade man på varandra. Då hade man mer tålamod, eftersom det inte alls var säkert att den man sökte var anträffbar. Det hände att man fick lämna ett meddelande till den som svarade och fick vänta på att själv bli uppringd. Och ofoget med telefonförsäljning var inte uppfunnet!

Jo jag drar fördel av det goda med ny teknik. Däremot vill jag inte att det tar över mig. Jag vill göra medvetna val och inte bara flyta med för att det är så man gör. Jag ska kontrollera tekniken och inte tvärtom. För hur närvarande är jag egentligen i min tillvaro när jag har min mobila uppkoppling gentemot internet (och då alltså hela världen) med mig i alla situationer? Måste jag vara tillgänglig när jag sitter på dass? Blir mitt liv tomt eller innehållslöst ifall jag inte kan uppdatera vad som händer på sociala medier? Finns jag inte då?

För min del har jag stor glädje av sociala medier. Eftersom jag har flyttat runt lite så är det ett ypperligt sätt för mig att hålla kontakt med familj och vänner. Däremot så får jag mental allergi över när apparaterna prioriteras framför människorna.  Respekt för varandra i mänskliga möten naggas rejält då man inte kan göra sig otillgänglig för andra för en stund. Var närvarande i mötet med andra. Kommunicera med en i taget. Försök i alla fall. Rikta fokus på ett samtal i taget. Låter säkert löjligt för många, men jag lovar att det gör skillnad i vad som blir sagt. Hur innehållet får mer tyngd. Hur bemötandet känns bättre när man blir sedd. Bekräftad. Var löjlig och prova - tack!

En dikt av vikt

En dikt av vikt talar till din själ
och gläds åt vad än dig lockar

I solens sken med bara ben
vill jag vara
lyssna still
på det som pockar

Vindens sus och gräsets dans
leendet förnöjsamt värmer

Lust och liv
stampar i takt
för oss följeslagare på vägen


/Lull

På gatan där jag bor - om piggelinglass och flygrädd kråka

På gatorna där jag har bott och bor har det verkligen varit ett myller av spännande folk och fä! Jag har vuxit upp med en blottare i trappan bredvid, trugat liten farbror med kostym och keps för att få åka tio meter på hans trehjulingsmoped och fått piggelin-glass av densamme. Jag har sett en man vredgat kasta ut sina möbler på gatan från andra våningen medan jag och andra barn satt på lekplatsen och storögda följde dramatiken.
Jag som älskar djur antog utmaningen att gå ut med en schäfer som då upplevdes vara i storlek med en elefant. Men envist höll jag kvar i kopplet ifall hunden gjorde något försök att jaga rätt på ett intressant doftspår. Jag minns inte hundens namn men hans matte var från Stockholm och led av astma enligt henne. (Såhär i efterhand kan jag relativt säkert påstå att det var KOL som fick hennes hosta att spränga bergväggar i Smålands djupa skogar.) Hon klagade att luften var för ren för henne så hon flyttade tillbaka till Stockholm.

En gång när jag bodde i ett litet bo med formen av en skokartong, och flitigt satt och studerade en kväll, hörde jag mitt brevnedkast i dörren öppnas. Min kartong låg i en lång korridor med en hel del andra sådana, och det var en mycket anonym tillvaro. Med andra ord väntade jag mig ingen post eller besök vid denna timma på dygnet, och där jag satt stelnade jag till av detta oväntade. Jag vågade mig inte fram för att se i dörrens tittöga vem det kunde vara och varför man gläntade in i mitt bo. Jag skulle ju då visat mina fötter för denne fluktare och det skrämde mig ännu mer! Så jag fick undra och lämna mysteriet olöst. Trodde jag. Kvällen efter hände det igen. Efter att ha fått andan i halsgropen ännu en gång samlade jag med hjälp av min irritation mod och trippade fram till mitt tittöga. Jag blickade ut i en tom korridor! Ja tills jag tyckte mig skönja en minimänniska - även kallat barn - som tultade runt och roade sig bäst denne förmådde. På samma adress väcktes jag runt två eller tresnåret flera nätter i rad av explosiva skrattutbrott på samma tidpunkt! Ja det var en väldigt märklig upplevelse och dessvärre kom den ju inte mig till godo.

På en annan gata vaknade jag en helgmorgon av att en djurälskande granne ringde på dörren. Han bad helt sonika om att få klättra ut på taket genom mitt och sambons fönster. Han skulle hämta ned sin kråka som flugit upp på taket men som var flygrädd. Det hela slutade väl och granne samt kråka kom helskinnade in genom vårt fönster innan jag hunnit gnugga gruset ur ögonen.

Min senaste adress har hunnit bjuda på skönsång från ett väckelsemöte, jag har medverkat till att mycket äldre herre lyckats göra inbrott i sitt eget källarförråd, för att väl där inne hitta sin nyckelknippa till sitt hem. Det var en nervkittlande eftermiddag med givande resultat!

Ja grannar kan vara ett ofog att ha i sin närhet, men då och då inser man att de berikar ens tillvaro med sina egenheter. För min del som begåvats med god fantasi, finns det en hel värld av spännande figurer att inspireras (och förfasas) över. Jag hoppas att även jag kan ge upphov till skratt med min uppenbarelse och min stämma då jag sjunger för katten - och andra som inte bett om det.

En känga till skitstövlar

Jag har en kropp. En utsida som hänger med i mitt liv. Inte så märkligt kanske du tänker och jag håller med. Jag hade inga större besvär av att ha min kropp förrän andra gjorde min kropp ful och fel.

Som tonåring fick jag höra att jag var blek och typ såg sjuk ut av en okänd man omkring tio år äldre. Bara så där. Utan förvarning och taget ur luften fick jag hans "sanning" som ett knytnävslag i magen. Jag var fel. Han var antagligen rätt. Med sin solariebränna á la skokräm.

Senare fick jag höra hur jag inte skulle ha mitt hår. Att jag inte skulle visa min panna för den var för stor. Detta när jag var nyklippt och kände mig fin och modig som provat ny frisyr. Jag hoppades säkert på någon komplimang men bad inte om kritik. Jag var fel och de som sa det var antagligen rätt, med sina långa hår som hängde på sina sätt.

På min arbetsplats - som vuxen - fick jag pikar om vad jag åt och inte åt, att jag var mager och hade ätstörningar. Min matlåda synades på lunchen. Detta varade en period och jag tog väldigt illa vid mig. Så illa att jag började tro att det var sant. Jag var fel. Den kortväxta rundlagda solariebrända rynkiga kvinnan i övre medelåldern, var antagligen rätt.

Så varför röt jag inte ifrån? Varför gav jag dem inte en smäll på käften?
Av den anledning att jag är jag. Att jag inte fann mig i situationerna. Att jag blir överrumplad och undrar ifall jag hör rätt när andra kränker. Att jag tror bättre om människor och blir förvånad när jag förstår vad de gör.

Summan av kardemumman; Bete dig inte som en skitstövel!

Sagan om hur jag blev förhäxad

Det finns följeslagare som lojalt och kärleksfullt står vid min sida även då jag ibland brister i mitt engagemang till dem. Det finns en vit plastpärm som jag kallar för min bibel. I mitt hjärnkontor och i mina anteckningsböcker finns mängder av empirisk kunskap för att lindra, förebygga och läka olika åkommor av såväl kroppsliga som själsliga slag. Den mest ärofulla titel jag eftersträvar är klok gumma.

För cirka tolv år sedan kom eteriska oljor in i mitt liv. Jag minns dessvärre ej om det var hönan eller ägget som kom först, men antagligen så var det min inspirerande yogalärare i Malmö som introducerade mig för denna bekantskap. Möjligtvis har hon något drag av höna sedd ur en speciell vinkel, men något ägg var hon då inte! Hon hade alltid en stor skål med vatten och flytande värmeljus på golvets mitt, en aromalampa med väldoftande eteriska oljor och årstidsbunden dekoration från naturen i form av löv, blommor, örter etc. Jag föll för hennes upplägg med yogan och är ganska säker på att det var så jag sedan sprang på mina första inköp i en hälsokostbutik i Lund. Detta var begynnelsen.

Likt en förälskelse blev jag trollbunden och betuttad av dessa ljuva väsen ju mer kunskap om dem som kom i min väg. De fick mig att drömma. De fick mig att övervinna min rädsla. De fick mig att läsa basmedicin.(!) De fick mig att målinriktat kämpa för att lära mig mer, vilket ledde till flitigt sparande av korvören för att komma dit. Dit var Stockholm. Där fanns en av två eller tre kompetenta utbildningar i landet av aromaterapeuter. Skräckslagen upptäckte jag att jag var där! Jag lämnade det trygga och begav mig in i det okända - och alldeles underbara - skulle det visa sig.

Under min ettåriga utbildning var det mycket kring oljorna som upplevdes, nötades och blötades. Dofterna fullkomligt rök ur öronen på mig efter vissa dagar. Min vita plastpärm fylldes till bredden med kunskap och lärdomar. Och så en dag efter mycket energiinvestering och flängande mellan Skåne och Hufvudstaden, så hade min plastpärm blivit min bibel och i min hand höll jag mitt diplom. Inte bara så där, men det var ändå med en viss förvåning som jag insåg att jag hade klarat det. Att jag hade lärt mig att hantera eteriska oljor och hur jag kan medverka att dess kraft och väsen brukas optimalt. Det var en mäktig känsla.

Så vad har man egentligen för användning av sådant där hokus pokus kanske du tänker. Vad är det som är så märkvärdigt att jag investerat kraft, surt förvärvade pengar och makat på det gamla för att ge plats åt en massa nytt i hjärnarkivet? Jo, förutom att det doftar ljuvligt (för det mesta) och passar bra att skapa myspys-atmosfär och annat snuttepluttigt med, så ger oljorna livskraft åt det som är utan energi, de lindrar fysiska skador och känslomässiga trauman, de läker, föryngrar, förebygger vanliga åkommor och komplementerar all annan medicin och vård. Aromaterapi tillför. Det ger. Det öppnar upp och verkar kraftfullt.

Skeptiker eller frälst är sak samma för dem. De gör sig inte till. De är sig själva och väljer du att ta dem till hjälp så gör de det dem ska. (Tungvrickarvarning på den meningen, men ödmjuk som jag är bjuder jag hjärtligt på den!) De förskönar inte sin effekt eller egenskap. De vet bara ett sätt och gör sin grej. Det är min uppgift att låta deras användning komma till sin rätt, dessa mina ständiga följeslagare på min väg till klok gumma.

Gardinrörelse, förbryllning och huvaligen

Det är höst och kvällen har infunnit sig. Jag promenerar på en gata i ett villakvarter på väg hem till några vänner. Jag är strax framme och ser en man på motsatta sidan av gatan. Han har ett paraply och jag märker att det börjar regna lätt. Jag tänker att jag ska ringa och be om skjuts hem för det är blött och jobbigt, men kommer på att jag inte har min mobil med mig. Jag närmar mig mannen som tittar på mig. Det känns olustigt. Han känns obehaglig. Mer hinner jag inte tänka innan han säger något och plötsligt är framför mig och greppar tag i min jacka. Jag förstår att det kommer att gå illa. Jag börjar skrika "våldtäkt" medan jag försöker kommer loss. Jag har sett på ett amerikanskt tv-program att det är så man ska göra. Man ska skrika "våldtäkt" för ingen reagerar när man skriker "hjälp".

Jag tycker mig skymta en gardin som rör sig ett av husen. Ingen annan visar sig när jag kämpar för att rädda mig. Panik och rädsla intar mig när jag stretar emot. Jag vet inte om någon hört mina skrik. Jag har inte möjlighet att skrika oavbrutet, det tar på krafterna att motarbeta ondskan han besitter. Jag kommer undan korta sträckor. Har närmat mig huset där gardinen rörde sig. Jag ser ytterdörren öppna sig och en vettskrämd äldre kvinna ser på mig och vill hjälpa. Hennes rädsla får mig att värna om hennes välmående. Jag visar med mina ögon att hon ska rädda sig själv. I panik fumlar hon när hon ska stänga sin dörr eftersom den onde är nära hennes hus nu. Jag ser till att hon är i säkerhet och rusar vidare mot mina vänners hus. Jag känner att han har kommit ifatt mig igen.

Och då vaknade jag. Det var en tydlig och verklighetstrogen scenografi, jämfört med många andra drömmar som helt saknar konturer eller gripbara miljöer. Jag blev snabbt klar i huvudet och började tänka på det jag drömt. Jag undrade varifrån jag fått detta. Jag vill tro att drömmar är ett sätt att bearbeta dagens intryck och omedvetna händelser som registrerats i det undermedvetna. Att budskap och lärdomar går att finna i sina drömmar. Jag tror det eftersom jag vet att det varit så för mig. Men denna vet jag inte hur jag ska tolka.

Det finns även de som kan det här med drömtydning som menar att man själv är alla olika personer/roller i drömmen. Att man antagligen gestaltar sig i olika utseenden eller personer för att tydliggöra budskapet. Det skulle ju annars vara lite förvirrande om jag och jag jagar mig själv och så vidare.  Utgår jag från detta perspektiv undrar jag över vad det är jag borde veta om mig själv genom denna otäcka dröm. Att jag kan vara nog så skrämmande? Att jag är en rädd gammal tant? Att jag egentligen vill vara en man??? Att min livsuppgift är våldsverkare??

Njae det här med drömtydning kan förbrylla den mest analytiske och öppensinnade flum-fian. Jag lägger detta åt sidan för nu. Kanske vi ses någon natt..

/Spöket Laban

Jag - ett förklätt geni?

Jag är en hemsk redigerare! Eller ypperlig beroende på hur man väljer att se det. Jag förkastar och kritiserar innan första meningen hinner ta form. Ja jag är inte nådig när skrivkrampen fattat taget om mina händer. - Ointressant! - Ingen poäng. - Vart vill jag komma?

Ja inte fasen kan jag svara på det när jag väl försöker få ner mina idéer och tankar i skrift. Det märkliga är att så fort jag slappnar av, det vill säga när jag ska sova eller mediterar, då rasslar tankekedjorna igång och ögonen påminner om bollen i ett flipperspel under mina ögonlock. Omöjligt att stilla sig och vara upplyst och rofylld då. För sedan är ju det som kommer fram där under ögonlocken i stunden alldeles oerhört omvälvande och nyskapande - varje gång!

Idag var det inget undantag när jag skulle stilla mig under mitt yogapass i hemmets lugna vrå. Så snart min lekamen nådde plant läge för en kort vila och fokusering på de kommande övningarna, kom bombardemanget av geniala idéer. Denna gången fann jag mig och stegade bestämt och med känsla av triumf och hämtade ett anteckningsblock och penna! Jo då. Se för ditt inre öga en mycket självgod min kommen ur övertygelsen att ha överlistat sig själv. Den satt i mitt ansikte när jag åter placerade ändan på golvet.

De geniala idéerna plitades ner och jag kunde åter hitta själslig ro för en stund, tills Självgodheten öppnade anteckningsblocket och läste vad som skrivits. Då gick hen (ja jag vet helt enkelt inte vad för genus som är korrekt) in i garderoben och ut kom Realisten och städade upp spillrorna bland de stavelser som möjligtvis kunde komma till nytta av de geniala idéerna. Någon gång. Kanske. I framtiden.

En helt vanlig dag i självredigerar-anda!  

Min fot trevar

Min livsstig har hittills lett mig genom snår och ris, längs porlande bäckar med klart vatten, över sumpmark och kvicksand, över blommande ängar, mjuk mossa, len solvarm sand, uppför branta bergväggar, nedför hala backar. Jag har känt dofter som får mig att le, min kropp har utstått ondska, min själ har sökt sin högre mening, mina tankar har svävat högt och drunknat djupt. Detta är jag. Men inte bara detta. Jag är mycket mer. Med allt som jag vet, varit med om, känner till, upplevt, drömmer och lever.
Jag söker min stig varje dag. Jag vet inte vart den kommer leda. Jag sätter ibland ned foten försiktigt med tårna trevande för att nå fast mark att landa på, ibland klampar jag på snabbt och ivrigt utan någon minsta tvekan på vinst eller förlust. Min stig med hopp, förtvivlan, glädje, saknad, kärlek, ensamhet, tålamod, rastlöshet. Och mycket mer.

Jag är intressant. Jag finner alla andra själar detsamma. Vi har mer gemensamt och är mer spännande än vi föreställer oss. Lika och olika. Unika och samma.

Jag trevar med min fot för nästa steg.

Vågar du ringa på min dörr?

Idag ringde ett moraliskt dilemma på min dörr och jag öppnade. Hade jag haft ett titthål i dörren så hade jag troligtvis valt att hålla den stängd, för vem gillar sådana överraskningar?

Dilemmat bestod av medkänsla och rädsla och uppkom i form av en man som tiggde pengar utav mig. Min reaktion var att vänligt ta mig ur situationen som kändes olustig och ta mig till trygghet. Tankarna och känslorna kom att växa stunden efter att jag hade stängt min dörr. "Ta mig till trygghet". Vart känner han sig trygg? Var det han eller jag som var utsatt? Var det vi båda?  Hans agenda kunde ju vara att utsätta mig för brott för att klara sitt eget levebröd. Oavsett var båda sårbara.  Ja jag har god föreställningsförmåga och låter säkert överdriven. Dock har jag redan bjudit in en kvinna i mitt hem som utgav sig för att kolla brandskyddet i huset. I själva verket ville hon se om det fanns något att stjäla visade efterforskningar. Därav min rädsla.

I förra veckan var det en kvinna som ringde på min dörr. Hon tiggde också pengar. Veckan innan det var det en man som tiggde pengar när jag satt på ett fik i Malmö. Jag känner med människor men jag känner rädsla för kriminalitet som ofta ligger bakom i ett större sammanhang. Jag hjälper när jag kan och har möjlighet, men ogillar att jag ska behöva känna misstro mot människor som ringer på min dörr. Det kan ju lika gärna vara min granne som närmar sig 90 år, som vill ha min hjälp med att bryta sig in i sitt eget källarförråd. Det har hänt. Det var en spännande eftermiddag!

Till viss del kommer jag fortsätta vara godtrogen och blåögd eftersom det öppnar upp för intressanta själar och situationer. Ringer du på min dörr får du räkna med att jag synar dig i sömmarna lite underifrån. Brevinkastet är mitt titthål hädanefter. Välkommen! Maila, ring och sms:a mig först bara.

Har du hört..?

Jag är döv på mitt högra öra sedan födseln. För mig är det inget konstigt. Det har ju alltid varit så. Mitt fungerande öra gör just det förträffligt. Fungerar. Så bra att de flesta inte märker min "funktionsnedsättning".  Jag väljer att sätta citattecken eftersom jag inte identifierar mig som nedsatt i funktion. Däremot fungerar jag antagligen annorlunda än er som hör ”i stereo”.  

För att höra och hänga med i sammanhang behöver jag placera mig "rätt" i ett rum, i salen eller vid bordet och gå på rätt sida av personen jag pratar med. Det hjälper men det garanterar inte att jag hör i alla fall. Det finns väldigt mycket ljud i vår värld.  Allt ljud som de flesta fördelar i två örongångar hamnar i en väl fungerande hos mig. Ungefär som att hälla ner ett mischmasch av ljud i en tratt, och analysera, placera, kasta och behålla i ett rasande tempo. Vem sa vad? Vilket ljud kommer varifrån? Vem lyssnar jag på och vem hör jag samtidigt? Mitt öra förtjänar mer än medaljer för tapperhet och tålamod genom alla år av hårt arbete!

Låt mig förtydliga hur det kan vara. Under t ex en föreläsning eller lektion har jag försökt sätta mig på höger sida i rummet och ganska långt fram för att höra läraren/föreläsaren så bra som möjligt. Jag har tittat på kroppspråket och läpparna för att uppfatta att jag hör rätt person. För det hade ju varit idealiskt ifall det hade varit tyst i övrigt. Det är det aldrig. Andra pratar och viskar, prasslar med godis, drar ut stolar, pratar och frågar (mig!?) om vad föreläsaren säger i realtid. Till detta kommer de andra ljuden från miljön i form av ventilation, tekniska apparater som brummar, trafikljud utifrån, mobiler som plingar och vibrerar etcetera. Allt detta tar jag in samtidigt och har inte möjlighet att välja bort ljud så som de flesta andra kan. Jag får välja att höra allt - eller att hålla för örat och utestänga. Detta exempel är en mall för de flesta situationer.

Så vad vill jag ha sagt med detta... Jo jag vill medvetandegöra att det kan ta mycket på krafterna att vara i sociala sammanhang med ett hörande öra. Ja det gör det ju mer eller mindre för de flesta, men jag menar med bonus á la extra allt.  Det gäller såväl i klassrum som på fik, bio, restaurang och uteställen. Eller telefonsamtal då samtalspartnern samtidigt pratar med andra, eller befinner sig i en aktiv ljudvägg. Ljud! 

Mitt döva öra har lärt mitt hörande öra att lyssna och värdesätta ljud jag vill höra. Jag pratar inte i mun på andra och jag vill inte att andra pratar i mun på mig. Det är först nyligen som jag har insett hur mycket det har påverkat mig. Nu när jag förstår det anpassar jag mig efter mig. Klok som en bok! Applådera gärna, men gör det tyst. ;) 

Lyssna så hör du.. 

Allt är inte glättigt och bra

I dessa tider är det aktuellt att leva efter attraktionslagar som baseras på att man drar till sig det man sänder ut i tankar och intentioner. Vi leder oss själva i personlig utveckling och inveckling åt de flesta håll och kanter. Budskapen genomsyras av gränslöshet och överflöd - vi kan bli vad vi vill med tankekraft och strävsamhet. Jag säger inte emot. Vem vill inte nå sina mål och leva sitt bästa liv?!

Det är dock tänkvärt att på sin väg till sina drömmars mål inte utestänga allt som man inte vill attrahera.. som vänner i nöd. För många sträcker inte ut sin hand för att stödja en energilös själ då denne som bäst behöver det. Kanske för att vi är upptagna av att fokusera och vara i oss själva. Det tar tid och kräver ansträngning av olika grad att hitta sig själv och sina målstolpar. Vi kanske inte lägger märke till denne någon som känner sig ensam. Kanske har just denne någon också varit på tåget med destination glädje och framgång, men på sin väg stött på hinder som varit väl så kännbara och trillat av. Med det sagt att denne någon inte kan kliva på sitt tåg igen - kanske med din hjälp.

I din strävan att leva ditt bästa liv, se dig omkring och sträck ut din hand till de som behöver dig. Då lär vägen du vandrar bli rikare och inte eka tom den dagen du behöver en vän.