Hög tid för medkänsla!

Jag uppskattar människor som blottar sin sårbarhet. Jag blir hoppfull och känner tröst då människor visar sina mänskliga sidor. De sidor som vi lägger ner mycket energi på att dölja för andra och inte osannolikt även för oss själva. Kan vi inte bara konstatera att vi alla har mindre smickrande sidor, tunga dagar, stunder, perioder i livet? Kan vi inte bara bete oss som medmänniskor och bekräfta att vi ser, förstår eller hör varandra även då? För känslan av att bli sedd likväl som känslan av att vara behövd - bara genom att vara - den är oslagbar.

Vi behöver varandra. Ännu mer nu i individualismens tidsera. Vi är duktiga på olika saker och kan alltså få och ge olika sorters stöd. Våga uttrycka det som smärtar och var modig och bemöt den som visar sig mänsklig. Ensam är inte stark - bara förbannat ensam.

Spark i den mentala ändalykten

Det vi inte känner till ter sig främmande och märkligt många gånger. Även då man ser sig som öppensinnad och fördomsfri så kan vi rimligtvis inte känna till allt. Det är när vi har åsikter om det som vi egentligen inte känner till som det kan göra skada. Nyfiket intresse för det som är ovant tillför och vidgar däremot vårt vetande. Ju bredare vi är om den mentala ändalykten desto mer underbyggda åsikter kan vi forma.

Det som vi inte har vana av generaliserar vi, eftersom det är ett sätt att hantera all information som vi möter överallt hela tiden. Jag ska bjuda på en fördom jag har och det är att jag uppfattar Indien som ett bullrigt och smutsigt land. Visst är jag hemsk! Jag är inte stolt över detta, men min fördom bygger enbart på uppfattningar jag bildat av att se program därifrån. Jag har aldrig varit där och jag har aldrig pratat med någon indier - så vad vet jag! Kanske stämmer det eller också inte. Jag kan sannolikt inte bygga någon nyanserad bild så länge jag inte har något eget underlag att basera på, det vill säga så länge jag inte har sett landet med egna ögon.

När vi drar slutsatser kring något vi inte har erfarenhet av blir det just grundat på något som är okänt. Börjar vi diskutera eller tycka kring något som vi i själva verket inte känner till - då är vi fel ute. Ingen kan ha en åsikt kring någon eller något som vi faktiskt inte har vetskap om. Det gäller allt. Skillnaden är  att förstå sina egna fördomar - att de finns där för att jag inte vet bättre och inte har undersökt närmare. Så länge jag inte uttrycker åsikter om vad det nu än må vara så gör jag heller inte skada. (Förlåt mig Indien för min enfald!)

Tänk till och tänk om innan du stämmer in i en kör av andras okunskap eller åsikt eller uttrycker den själv. Det är ofta genom generella bilder och rädsla inför det vi inte känner till som främlingsfientlighet och kränkningar uppkommer. Så innan du uttalar dig om mig eller Indien - lär känna oss först så du vet vad du pratar om.

Nunan jag speglar

Det slår mig ibland när jag ser min spegelbild att jag inte är till min starkaste fördel just då, sett ur ett utifrån perspektiv. Håret på ända, en liten men ändock närvarande finne i pannan och inte precis färgstark i naturligt tillstånd, dvs osminkad. Fast det kan fylla sin funktion just då genom att visa att jag prioriterar något viktigare. Jag kan även klä mig bekvämt och praktiskt, vilket inte alltid förknippas med stil eller smakfullhet. Vissa dagar eller stunder är det jag. Andra dagar ter jag mig lite mer tilldonad och klädd för att visa min fjäderskrud för andras beundran, eller bara undran. Vilken uppenbarelse av mig jag än visar så är det viktigaste för mig att det är jag oavsett. Att jag är bekväm i mig själv. Att jag är medveten om att jag inte betyder mindre när jag ser glåmig och yrvaken ut, eller mer då jag är sminkad och uppklädd.

Så vad svamlar jag om? Finns det någon poäng?? Ja det återstår att se..
När det gäller åsynen av mig själv och vilken energi jag lägger ner på min utsida, har jag lärt mig att det enda jag kan göra är att göra mitt bästa för att möta mig själv i situationen eller sinnesstämningen jag befinner mig i. Är jag t ex sjuk är inte utseendet betydande, är jag glad och pigg kan jag putsa och feja min lekamen för att spegla mitt humör, är jag på begrundande humör kan jag pysa runt i morgonrocken som en osalig ande.

Det jag vet om stil och personliga uttryck är att kärnan alltid är att klä sig så att man känner sig bekväm. Då menar jag inte uttryckligen i sköna kläder utan i sådant som känns rätt inifrån. För enbart då man är sig själv sann i sitt uttryck är man till sin yttersta fördel och speglar sin skönhet. En människa som klär sig i lilablommiga byxor till orangerutig skjorta och brun/rosa hatt kan bära upp detta naturligt och utstråla sin självkänsla då det är sant för den. För en annan som vill se ut så men som klär ut sig för att det inte kommer inifrån, ser oftast just utklädd eller märkvärdig ut.

Det går även att använda sig av dessa yttringar för att påverka sitt inre till viss del. För att höja sin energi hjälper det till att klä sig fin, dvs så man brukar se ut då man är glad och energisk. Liksom det motiverar till rörelse att ta på sig träningskläderna eller till stillhet iklädd pyjamas. Detta kan vara nog så bra att ta till sin hjälp för att inspirera sig själv. Och angående finnen i pannan. Om inte jag stör mig på den, så stör den inte mig.