Jag uppskattar människor som blottar sin sårbarhet. Jag blir hoppfull och känner tröst då människor visar sina mänskliga sidor. De sidor som vi lägger ner mycket energi på att dölja för andra och inte osannolikt även för oss själva. Kan vi inte bara konstatera att vi alla har mindre smickrande sidor, tunga dagar, stunder, perioder i livet? Kan vi inte bara bete oss som medmänniskor och bekräfta att vi ser, förstår eller hör varandra även då? För känslan av att bli sedd likväl som känslan av att vara behövd - bara genom att vara - den är oslagbar.
Vi behöver varandra. Ännu mer nu i individualismens tidsera. Vi är duktiga på olika saker och kan alltså få och ge olika sorters stöd. Våga uttrycka det som smärtar och var modig och bemöt den som visar sig mänsklig. Ensam är inte stark - bara förbannat ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att reflektera över mina reflektioner. Otrevligheter är ej önskvärda men uppbyggande kritik mottages med ett leende!