Ja, jag var där..

För tio år sedan höll pappa mina händer för sista gången. I detta livet. Jag minns det väl. Eller rättare sagt jag minns inte allt från den gången, men det jag minns är tydligt och följer mig varmt i minnet. Han vandrade dit där rosor aldrig dör några dagar senare. Fast då, idag för tio år sedan, visste jag att det var sista gången. Jag såg det i hans ögon när vi sa hej då. När jag vände mig om och vinkade.. då talade våra själar och jag förstod. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Ibland när jag kommer innanför min dörr känner jag att det luktar precis som det gjorde hos pappa. Jag har en krukväxt som kallas för "pappablomman" och en byrå som heter "pappabyrån".  Idag när jag gjorde min frukostsmoothie gjorde jag den ännu nyttigare och godare till min pappas minne. Han har en naturlig närvaro i mitt liv. Vi har en stund på Jorden, så vänta inte med att glädjas åt det du har nu. Hur litet det än kan tyckas vara så gläds åt det nu. Nu ska jag ta en god kaffe på balkongen med pappa i mitt minne. Och du; Ha en underbar dag! 

"…ja, jag var där

hur underbart var det

hur underbart var inte det

jag var nära, jag var nära,

jag var nära, jag var där

en stund på jorden, 

en stund på jorden

jag var nära, jag var nära,

jag var nära, jag var där

en stund på jorden, en stund på jorden.."  

Laleh "En stund på Jorden"

http://www.youtube.com/watch?v=ciG3xXzPjkU&list=RDciG3xXzPjkU&feature=share

 

Jag är färdig att tas i bruk

Jag lyssnade på ett radioprogram där ämnet gav mig en stark igenkänningskänsla. Det satte ord på det jag har tänkt inom mig länge, nämligen längtan att tas i bruk. Att verka på ett sätt som kommer andra väl till del. Jag vill verkligen det. Använda mina förmågor för att få andra att blomma. Till viss del har jag nog redan gjort det, hjälpt till att stödja och uppmuntra för att andra ska komma vidare på sin väg till blomning. Fast sådant är luddigt och oftast osynligt. Och det som inte syns blir lätt taget för givet och inte erkänt för sitt värde. Så jag har själv haft svårt att förstå värdet av mina handlingar för att kunna motivera mig till att fortsätta göra det omärkbara.

Jag satte mig själv på vänt för ett tag sedan. Jag lämnade ett arbete som var okej men blev något annat som var långt ifrån okej. Jag valde att rädda mitt välmående. Sedan dess har jag letat och funnit lust och glädje i kreativa sysslor. Det har lett mig närmare mig själv. Inte utan möda och oro för att inte leva upp till samhällets normer. Det har varit priset som det får kosta att vara sann mot mig själv. Att gå mina steg i mina egna skor och inte förväntade steg i samhällets.

Mina visioner sover inte. De är på alerten och vill sättas i arbete. Förverkligas. Helst genast och omedelbart. Jag tror på att ägna sig åt det man verkligen brinner för. Jag har provat det och även det motsatta. Tyvärr mer av det motsatta, men även det har jag fått erfarenheter av. Det är dock dags att känna meningsfullhet. Det måste vara det rätta. Det kan inte vara fel. Trevandet innan tårna ännu en gång når ny mark kan låta orolig, nervös, tvekande. Det är en spännande anspänning. Det är en del av att utmana sig själv. Mig själv. Nu behöver kraften gå till att forma och formulera. All typ av uppmuntran emottages tacksamt.

http://t.sr.se/PHt5Qb

Det osynliga fula

Det som syns och märks utåt i diverse medier som vi visar varandra är det lyckade, glädjen och utvecklingen vi har i livet. Framgång i arbetet, i matlagningen, med kärleken, glädjen man upplever med vännerna och familjen och utvecklingen av livet med bostaden, bilen, karriären. Jag tröttnar på denna endimensionella och platta bild vi serveras och ger varandra. För även om det så klart är trevligt att dela med sig och få ta del av det underbara med livet så är det ju inte hela bilden. Det blir en väldigt sned verklighet i de fall när livet inte ler och glänser, och då alla andra är så lyckliga och lyckade, att livet blir dystert och känslor av misslyckande fattar tag i nackskinnet på de olycksaliga.

Det provocerar mig att vi ska dölja det som inte är roligt, lyckat, snyggt etc. Att "bilden" av de egentliga verkliga liven vi lever är retuscherade till att visas och presenteras ur de mest fördelaktiga vinklarna. Vad är äktheten i det? Varför ska vi gömma undan (och förstår vi ens att vi gör det) sådant som känns svårt, oroligt, olustigt, tungt, ledsamt etc? Har vi svalt ytligheten till den grad att vi inte kan dela även de vanskliga aspekterna av livet? Är det fult? Är dystra ämnen värda mindre uppmärksamhet? Är det inte viktigare att visa sin medkänsla då istället för att ignorera och lämna tungsinta åt sitt eget öde?

Jag förstår att många förpackar sin image på sociala medier snyggt av rädsla för att "storebror" ser i form av arbetsgivare och dylikt. Det som skrämmer mig är då vi blundar för att något är obekvämt. Då vi inte vill befatta oss med det för att vi har fullt upp med att vara i våra egna bubblor som helst ska ge rosa skimmer och glada leenden. Jag medverkar i cirkusen det medger jag. Jag försöker dock att se även det fula och skrämmande eftersom jag strävar efter att leva medvetet. Jag vet inte alltid hur jag ska bemöta det men jag försöker. Samtidigt så vill jag uttrycka det outtalade och fula då och då, utan att bli osynliggjord. Jag efterlyser det äkta. Verkligheten. Jag vill fatta modet att själv dela den - på allvar - då och då.

Tänkarmössan och viss modstulenhet

Jag pendlar mellan att känna hur idéerna spritter och vill förverkligas till att upptäcka att just den idén blivit verklighet alldeles precis nu av någon annan i närheten. Suckandes över min upptäckt och hämtandes andan för att komma på något annat för mig att ägna mig åt lommar jag vidare i vardagen. Tills samma sak händer mig igen. Och ännu en gång. Det är inte alltid lätt att komma på ett unikt koncept ifall man är öppen för att vara sin egen arbetsgivare. Det kan bli trångt på "marknaden" ifall det är flera med samma eller väldigt lika koncept som delar samma kundunderlag. Och just detta är det tråkiga med att vara (eller åter komma att bli) egen företagare. Att analysera och känna av för att hela tiden vara flexibel och lyhörd för vad som efterfrågas. Sedan ska det gå ihop med vad man kan erbjuda.  Vad man vill. Det är väl så länge dessa inte går emot varandra.

Det blåser kors och tvärs så jag blir inte klok åt vilket håll att gå när jag håller upp fingret i vädret.
Jag biter mig i läppen och anlägger funderar-minen medan tankarna maler och timman går.