Ja, jag var där..

För tio år sedan höll pappa mina händer för sista gången. I detta livet. Jag minns det väl. Eller rättare sagt jag minns inte allt från den gången, men det jag minns är tydligt och följer mig varmt i minnet. Han vandrade dit där rosor aldrig dör några dagar senare. Fast då, idag för tio år sedan, visste jag att det var sista gången. Jag såg det i hans ögon när vi sa hej då. När jag vände mig om och vinkade.. då talade våra själar och jag förstod. Jag kan inte förklara det bättre än så.

Ibland när jag kommer innanför min dörr känner jag att det luktar precis som det gjorde hos pappa. Jag har en krukväxt som kallas för "pappablomman" och en byrå som heter "pappabyrån".  Idag när jag gjorde min frukostsmoothie gjorde jag den ännu nyttigare och godare till min pappas minne. Han har en naturlig närvaro i mitt liv. Vi har en stund på Jorden, så vänta inte med att glädjas åt det du har nu. Hur litet det än kan tyckas vara så gläds åt det nu. Nu ska jag ta en god kaffe på balkongen med pappa i mitt minne. Och du; Ha en underbar dag! 

"…ja, jag var där

hur underbart var det

hur underbart var inte det

jag var nära, jag var nära,

jag var nära, jag var där

en stund på jorden, 

en stund på jorden

jag var nära, jag var nära,

jag var nära, jag var där

en stund på jorden, en stund på jorden.."  

Laleh "En stund på Jorden"

http://www.youtube.com/watch?v=ciG3xXzPjkU&list=RDciG3xXzPjkU&feature=share

 

Jag är färdig att tas i bruk

Jag lyssnade på ett radioprogram där ämnet gav mig en stark igenkänningskänsla. Det satte ord på det jag har tänkt inom mig länge, nämligen längtan att tas i bruk. Att verka på ett sätt som kommer andra väl till del. Jag vill verkligen det. Använda mina förmågor för att få andra att blomma. Till viss del har jag nog redan gjort det, hjälpt till att stödja och uppmuntra för att andra ska komma vidare på sin väg till blomning. Fast sådant är luddigt och oftast osynligt. Och det som inte syns blir lätt taget för givet och inte erkänt för sitt värde. Så jag har själv haft svårt att förstå värdet av mina handlingar för att kunna motivera mig till att fortsätta göra det omärkbara.

Jag satte mig själv på vänt för ett tag sedan. Jag lämnade ett arbete som var okej men blev något annat som var långt ifrån okej. Jag valde att rädda mitt välmående. Sedan dess har jag letat och funnit lust och glädje i kreativa sysslor. Det har lett mig närmare mig själv. Inte utan möda och oro för att inte leva upp till samhällets normer. Det har varit priset som det får kosta att vara sann mot mig själv. Att gå mina steg i mina egna skor och inte förväntade steg i samhällets.

Mina visioner sover inte. De är på alerten och vill sättas i arbete. Förverkligas. Helst genast och omedelbart. Jag tror på att ägna sig åt det man verkligen brinner för. Jag har provat det och även det motsatta. Tyvärr mer av det motsatta, men även det har jag fått erfarenheter av. Det är dock dags att känna meningsfullhet. Det måste vara det rätta. Det kan inte vara fel. Trevandet innan tårna ännu en gång når ny mark kan låta orolig, nervös, tvekande. Det är en spännande anspänning. Det är en del av att utmana sig själv. Mig själv. Nu behöver kraften gå till att forma och formulera. All typ av uppmuntran emottages tacksamt.

http://t.sr.se/PHt5Qb

Det osynliga fula

Det som syns och märks utåt i diverse medier som vi visar varandra är det lyckade, glädjen och utvecklingen vi har i livet. Framgång i arbetet, i matlagningen, med kärleken, glädjen man upplever med vännerna och familjen och utvecklingen av livet med bostaden, bilen, karriären. Jag tröttnar på denna endimensionella och platta bild vi serveras och ger varandra. För även om det så klart är trevligt att dela med sig och få ta del av det underbara med livet så är det ju inte hela bilden. Det blir en väldigt sned verklighet i de fall när livet inte ler och glänser, och då alla andra är så lyckliga och lyckade, att livet blir dystert och känslor av misslyckande fattar tag i nackskinnet på de olycksaliga.

Det provocerar mig att vi ska dölja det som inte är roligt, lyckat, snyggt etc. Att "bilden" av de egentliga verkliga liven vi lever är retuscherade till att visas och presenteras ur de mest fördelaktiga vinklarna. Vad är äktheten i det? Varför ska vi gömma undan (och förstår vi ens att vi gör det) sådant som känns svårt, oroligt, olustigt, tungt, ledsamt etc? Har vi svalt ytligheten till den grad att vi inte kan dela även de vanskliga aspekterna av livet? Är det fult? Är dystra ämnen värda mindre uppmärksamhet? Är det inte viktigare att visa sin medkänsla då istället för att ignorera och lämna tungsinta åt sitt eget öde?

Jag förstår att många förpackar sin image på sociala medier snyggt av rädsla för att "storebror" ser i form av arbetsgivare och dylikt. Det som skrämmer mig är då vi blundar för att något är obekvämt. Då vi inte vill befatta oss med det för att vi har fullt upp med att vara i våra egna bubblor som helst ska ge rosa skimmer och glada leenden. Jag medverkar i cirkusen det medger jag. Jag försöker dock att se även det fula och skrämmande eftersom jag strävar efter att leva medvetet. Jag vet inte alltid hur jag ska bemöta det men jag försöker. Samtidigt så vill jag uttrycka det outtalade och fula då och då, utan att bli osynliggjord. Jag efterlyser det äkta. Verkligheten. Jag vill fatta modet att själv dela den - på allvar - då och då.

Tänkarmössan och viss modstulenhet

Jag pendlar mellan att känna hur idéerna spritter och vill förverkligas till att upptäcka att just den idén blivit verklighet alldeles precis nu av någon annan i närheten. Suckandes över min upptäckt och hämtandes andan för att komma på något annat för mig att ägna mig åt lommar jag vidare i vardagen. Tills samma sak händer mig igen. Och ännu en gång. Det är inte alltid lätt att komma på ett unikt koncept ifall man är öppen för att vara sin egen arbetsgivare. Det kan bli trångt på "marknaden" ifall det är flera med samma eller väldigt lika koncept som delar samma kundunderlag. Och just detta är det tråkiga med att vara (eller åter komma att bli) egen företagare. Att analysera och känna av för att hela tiden vara flexibel och lyhörd för vad som efterfrågas. Sedan ska det gå ihop med vad man kan erbjuda.  Vad man vill. Det är väl så länge dessa inte går emot varandra.

Det blåser kors och tvärs så jag blir inte klok åt vilket håll att gå när jag håller upp fingret i vädret.
Jag biter mig i läppen och anlägger funderar-minen medan tankarna maler och timman går.  

Hög tid för medkänsla!

Jag uppskattar människor som blottar sin sårbarhet. Jag blir hoppfull och känner tröst då människor visar sina mänskliga sidor. De sidor som vi lägger ner mycket energi på att dölja för andra och inte osannolikt även för oss själva. Kan vi inte bara konstatera att vi alla har mindre smickrande sidor, tunga dagar, stunder, perioder i livet? Kan vi inte bara bete oss som medmänniskor och bekräfta att vi ser, förstår eller hör varandra även då? För känslan av att bli sedd likväl som känslan av att vara behövd - bara genom att vara - den är oslagbar.

Vi behöver varandra. Ännu mer nu i individualismens tidsera. Vi är duktiga på olika saker och kan alltså få och ge olika sorters stöd. Våga uttrycka det som smärtar och var modig och bemöt den som visar sig mänsklig. Ensam är inte stark - bara förbannat ensam.

Spark i den mentala ändalykten

Det vi inte känner till ter sig främmande och märkligt många gånger. Även då man ser sig som öppensinnad och fördomsfri så kan vi rimligtvis inte känna till allt. Det är när vi har åsikter om det som vi egentligen inte känner till som det kan göra skada. Nyfiket intresse för det som är ovant tillför och vidgar däremot vårt vetande. Ju bredare vi är om den mentala ändalykten desto mer underbyggda åsikter kan vi forma.

Det som vi inte har vana av generaliserar vi, eftersom det är ett sätt att hantera all information som vi möter överallt hela tiden. Jag ska bjuda på en fördom jag har och det är att jag uppfattar Indien som ett bullrigt och smutsigt land. Visst är jag hemsk! Jag är inte stolt över detta, men min fördom bygger enbart på uppfattningar jag bildat av att se program därifrån. Jag har aldrig varit där och jag har aldrig pratat med någon indier - så vad vet jag! Kanske stämmer det eller också inte. Jag kan sannolikt inte bygga någon nyanserad bild så länge jag inte har något eget underlag att basera på, det vill säga så länge jag inte har sett landet med egna ögon.

När vi drar slutsatser kring något vi inte har erfarenhet av blir det just grundat på något som är okänt. Börjar vi diskutera eller tycka kring något som vi i själva verket inte känner till - då är vi fel ute. Ingen kan ha en åsikt kring någon eller något som vi faktiskt inte har vetskap om. Det gäller allt. Skillnaden är  att förstå sina egna fördomar - att de finns där för att jag inte vet bättre och inte har undersökt närmare. Så länge jag inte uttrycker åsikter om vad det nu än må vara så gör jag heller inte skada. (Förlåt mig Indien för min enfald!)

Tänk till och tänk om innan du stämmer in i en kör av andras okunskap eller åsikt eller uttrycker den själv. Det är ofta genom generella bilder och rädsla inför det vi inte känner till som främlingsfientlighet och kränkningar uppkommer. Så innan du uttalar dig om mig eller Indien - lär känna oss först så du vet vad du pratar om.

Nunan jag speglar

Det slår mig ibland när jag ser min spegelbild att jag inte är till min starkaste fördel just då, sett ur ett utifrån perspektiv. Håret på ända, en liten men ändock närvarande finne i pannan och inte precis färgstark i naturligt tillstånd, dvs osminkad. Fast det kan fylla sin funktion just då genom att visa att jag prioriterar något viktigare. Jag kan även klä mig bekvämt och praktiskt, vilket inte alltid förknippas med stil eller smakfullhet. Vissa dagar eller stunder är det jag. Andra dagar ter jag mig lite mer tilldonad och klädd för att visa min fjäderskrud för andras beundran, eller bara undran. Vilken uppenbarelse av mig jag än visar så är det viktigaste för mig att det är jag oavsett. Att jag är bekväm i mig själv. Att jag är medveten om att jag inte betyder mindre när jag ser glåmig och yrvaken ut, eller mer då jag är sminkad och uppklädd.

Så vad svamlar jag om? Finns det någon poäng?? Ja det återstår att se..
När det gäller åsynen av mig själv och vilken energi jag lägger ner på min utsida, har jag lärt mig att det enda jag kan göra är att göra mitt bästa för att möta mig själv i situationen eller sinnesstämningen jag befinner mig i. Är jag t ex sjuk är inte utseendet betydande, är jag glad och pigg kan jag putsa och feja min lekamen för att spegla mitt humör, är jag på begrundande humör kan jag pysa runt i morgonrocken som en osalig ande.

Det jag vet om stil och personliga uttryck är att kärnan alltid är att klä sig så att man känner sig bekväm. Då menar jag inte uttryckligen i sköna kläder utan i sådant som känns rätt inifrån. För enbart då man är sig själv sann i sitt uttryck är man till sin yttersta fördel och speglar sin skönhet. En människa som klär sig i lilablommiga byxor till orangerutig skjorta och brun/rosa hatt kan bära upp detta naturligt och utstråla sin självkänsla då det är sant för den. För en annan som vill se ut så men som klär ut sig för att det inte kommer inifrån, ser oftast just utklädd eller märkvärdig ut.

Det går även att använda sig av dessa yttringar för att påverka sitt inre till viss del. För att höja sin energi hjälper det till att klä sig fin, dvs så man brukar se ut då man är glad och energisk. Liksom det motiverar till rörelse att ta på sig träningskläderna eller till stillhet iklädd pyjamas. Detta kan vara nog så bra att ta till sin hjälp för att inspirera sig själv. Och angående finnen i pannan. Om inte jag stör mig på den, så stör den inte mig.