Det är livets gång och ändå gör det så ont när det sker. När förändringen griper tag om hela mitt väsen och förtvivlat kramar andan ur mig. När vissheten drämmer sina slag så hårt att tårarna faller och saknaden fyller min kropp. Deras fysiska närhet kommer aldrig tillbaka. Jag kan inte krama, klappa eller luta mig mot dem. Jag kan inte höra dem svara på mitt tilltal. Deras tröst står inte längre att få.
Deras minnen finns i mig. Många ting påminner mig om dem. Det kan vara en växt, ett par tofflor, en filt, ett beteende, ett uttryck, dofter, namn som gör dem närvarande. Jag berättar om dem, tänker, ler och saknar. Min saknad syns i mina tårar och i min blick. Jag vill minnas. Jag vill le och känna. Den kommer aldrig gå över. Saknaden. Jag lär mig leva med den. Låter den komma. Låter den finnas. Låter den ta plats. Den är en del av livet så länge jag finns. Det gör mig levande, för jag får dem ändå inte tillbaka. Det finaste jag kan göra för att hedra deras liv är att leva mitt eget så fullt och äkta jag kan. Leva och minnas. Att gå vidare med dem vid min sida. Alltid vid min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att reflektera över mina reflektioner. Otrevligheter är ej önskvärda men uppbyggande kritik mottages med ett leende!