Ack så ljuv, len och fullkomligt underbar

När liten katt ligger bredvid mig och snarkar så tassarna rycker, känner jag kärlek in i själen. Detta rogivande väsen som bara är och genom att vara fyller tillvaron med sin gåtfulla närvaro. Gåtfull för att en katt märks lika mycket genom sin frånvaro. För är hon inte inom synfältet så undrar man snart vart hon är.

När jag yogar och balanserar med benen i vädret eller har kroppen i väldigt rörelsebegränsad position med benen över huvudet och tårna i golvet, ja likt en fällkniv, så är det ju sällan att fokus stannar i djup meditation. Eftersom jag råkar ha svårt att koncentrera mig när någon stryker sin kropp mot mig just då, eller när en svans kittlar min näsa, eller då en kattmage passerar över mitt ansikte. Är jag i vägen på ett av kisses promenadstråk i hemmet, så vad väntar jag mig?

Katter är logiska. De liksom utstrålar "Respekterar du mig som den ljuvliga och överlägset kloka varelse jag är, så accepterar jag att du tjänar mig". De är väldigt medvetna om hur de gör sig oumbärliga för människor utan att behöva förlora på det. "Det ska vara givande för mig annars lägger jag min energi på att vara underbar någon annanstans." Ett motto så gott som något annat!