Göra mod

Någon gång när jag var liten, kanske runt åtta år, var jag med min mamma på biblioteket och tittade efter en bok att låna. Jag blev mycket exalterad när jag hittade en bok om mord! Och att jag fick låna den för mamma! Förväntansfull började jag läsa, läste lite till och började undra vad detta hade med mord att göra. Det var ju inte ett endaste litet dödsfall någonstans. Slokörad och en smula indignerad gick jag till mamma för att reklamera mitt lån. Då förklarade hon att boken handlade om mod och inte mord. Vilken besvikelse!

Nu när jag är vis, vilket min hårfärg påminner om då jag inte smetat in örter i skalpen för att "få glans och lyster", så har jag omvärderat dessa begrepp. Visst djupdyker jag i deckare och får lite ondska serverat mellan varven, men mod är det jag strävar efter och beundrar numera. Jag sa ju det - vis!

Jag är mätt på mord och splatter på nyheter och i filmvärlden. När jag hör om våld och mord till följd av svartsjukedramer, krig och annat så undrar jag hur hjärtanen mår i de kroppar som utför dessa handlingar. Hur ser dessa hjärtan ut rent konkret? Skiljer dem sig från ett hjärta som pumpar i en kropp på en individ som ses som god? Det kan tyckas oväsentligt, men jag undrar hur man når fram till någon som utför handlingar som avslutar eller förstör andras liv. I min värld är det genom hjärtat, men frågan är om inte dessa har fått isolera sig och är fångar i kropparna. Jag tror inte att ett hjärta kan vara öppet och samtidigt begå ont.

Hur är det med mod då. Inte lika populärt att lyfta fram men visst förekommer det. Jag tänker på de som agerar och sätter andras bästa främst. Som ser orättvisa och markerar på det sätt de kan att detta är fel. Alla kanske inte ställer sig framför en rullande pansarvagn under en demonstration för att hindra dess framfart, men att agera med goda intentioner för andras väl och ve är alltid beundransvärt!

Att stå upp för sig själv är väldigt modigt. Att övervinna och utmana sina rädslor likaså. Att våga vara den man innerst inne känner att man är, men som man är rädd för att blotta för omvärlden av rädsla att bli bedömd och värderad, lagd i ett fack - det är nästintill hjältestatus! Vem vill begränsa sitt väsen till en ram? Vi är mycket mer än så.

Så hur gör man mod? Hur ska man liksom få till det när man stöter på det besvärliga? Jag tror att en väldigt bra början är att slappna av, andas (är alltid en bra rekommendation) och sträva efter att nå hjärtana hos dem du möter och bemöter. Ser du en handling som gör illa eller upplever den själv, fråga högt varför? Ställ frågan ärligt till personen eller personerna som kränker. Vad vill du uppnå med denna handling? Berätta hur du upplever den. Berätta hur du känner dig när detta sker. Fråga hur den/dem skulle må ifall det var den/dem som befann sig i den utsatta situationen. Många förstår inte själva hur de uppfattas av andra, och det är bra att få större självkännedom. Gå inte i fällan att själv göra illa när du vill göra rätt. Bemöt med respekt men skräd inte dina ord när du berättar hur det känns. Din upplevelse av en situation och hur den känns är alltid din verklighet. Ingen kan säga att du inte känner så.

Oavsett hur den eller dem reagerar så har du gjort mod! Du har stått upp för dig själv eller någon annan och det är viktigt. Det är alltid rätt. (Är det en farlig situation så kalla på hjälp för bövelen eller spring!)

Jag är modig. Möjligtvis ett hekto övermodig som skriver om detta, men detta är också jag. Jag är modig när jag hindrar min katt från att bita sönder en sårskorpa på sin mage, kanske inte en hjälte men har du känt sylvassa kattklor på sur katt!?