På gatorna där jag har bott och bor har det verkligen varit ett myller av spännande folk och fä! Jag har vuxit upp med en blottare i trappan bredvid, trugat liten farbror med kostym och keps för att få åka tio meter på hans trehjulingsmoped och fått piggelin-glass av densamme. Jag har sett en man vredgat kasta ut sina möbler på gatan från andra våningen medan jag och andra barn satt på lekplatsen och storögda följde dramatiken.
Jag som älskar djur antog utmaningen att gå ut med en schäfer som då upplevdes vara i storlek med en elefant. Men envist höll jag kvar i kopplet ifall hunden gjorde något försök att jaga rätt på ett intressant doftspår. Jag minns inte hundens namn men hans matte var från Stockholm och led av astma enligt henne. (Såhär i efterhand kan jag relativt säkert påstå att det var KOL som fick hennes hosta att spränga bergväggar i Smålands djupa skogar.) Hon klagade att luften var för ren för henne så hon flyttade tillbaka till Stockholm.
En gång när jag bodde i ett litet bo med formen av en skokartong, och flitigt satt och studerade en kväll, hörde jag mitt brevnedkast i dörren öppnas. Min kartong låg i en lång korridor med en hel del andra sådana, och det var en mycket anonym tillvaro. Med andra ord väntade jag mig ingen post eller besök vid denna timma på dygnet, och där jag satt stelnade jag till av detta oväntade. Jag vågade mig inte fram för att se i dörrens tittöga vem det kunde vara och varför man gläntade in i mitt bo. Jag skulle ju då visat mina fötter för denne fluktare och det skrämde mig ännu mer! Så jag fick undra och lämna mysteriet olöst. Trodde jag. Kvällen efter hände det igen. Efter att ha fått andan i halsgropen ännu en gång samlade jag med hjälp av min irritation mod och trippade fram till mitt tittöga. Jag blickade ut i en tom korridor! Ja tills jag tyckte mig skönja en minimänniska - även kallat barn - som tultade runt och roade sig bäst denne förmådde. På samma adress väcktes jag runt två eller tresnåret flera nätter i rad av explosiva skrattutbrott på samma tidpunkt! Ja det var en väldigt märklig upplevelse och dessvärre kom den ju inte mig till godo.
På en annan gata vaknade jag en helgmorgon av att en djurälskande granne ringde på dörren. Han bad helt sonika om att få klättra ut på taket genom mitt och sambons fönster. Han skulle hämta ned sin kråka som flugit upp på taket men som var flygrädd. Det hela slutade väl och granne samt kråka kom helskinnade in genom vårt fönster innan jag hunnit gnugga gruset ur ögonen.
Min senaste adress har hunnit bjuda på skönsång från ett väckelsemöte, jag har medverkat till att mycket äldre herre lyckats göra inbrott i sitt eget källarförråd, för att väl där inne hitta sin nyckelknippa till sitt hem. Det var en nervkittlande eftermiddag med givande resultat!
Ja grannar kan vara ett ofog att ha i sin närhet, men då och då inser man att de berikar ens tillvaro med sina egenheter. För min del som begåvats med god fantasi, finns det en hel värld av spännande figurer att inspireras (och förfasas) över. Jag hoppas att även jag kan ge upphov till skratt med min uppenbarelse och min stämma då jag sjunger för katten - och andra som inte bett om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att reflektera över mina reflektioner. Otrevligheter är ej önskvärda men uppbyggande kritik mottages med ett leende!