En känga till skitstövlar

Jag har en kropp. En utsida som hänger med i mitt liv. Inte så märkligt kanske du tänker och jag håller med. Jag hade inga större besvär av att ha min kropp förrän andra gjorde min kropp ful och fel.

Som tonåring fick jag höra att jag var blek och typ såg sjuk ut av en okänd man omkring tio år äldre. Bara så där. Utan förvarning och taget ur luften fick jag hans "sanning" som ett knytnävslag i magen. Jag var fel. Han var antagligen rätt. Med sin solariebränna á la skokräm.

Senare fick jag höra hur jag inte skulle ha mitt hår. Att jag inte skulle visa min panna för den var för stor. Detta när jag var nyklippt och kände mig fin och modig som provat ny frisyr. Jag hoppades säkert på någon komplimang men bad inte om kritik. Jag var fel och de som sa det var antagligen rätt, med sina långa hår som hängde på sina sätt.

På min arbetsplats - som vuxen - fick jag pikar om vad jag åt och inte åt, att jag var mager och hade ätstörningar. Min matlåda synades på lunchen. Detta varade en period och jag tog väldigt illa vid mig. Så illa att jag började tro att det var sant. Jag var fel. Den kortväxta rundlagda solariebrända rynkiga kvinnan i övre medelåldern, var antagligen rätt.

Så varför röt jag inte ifrån? Varför gav jag dem inte en smäll på käften?
Av den anledning att jag är jag. Att jag inte fann mig i situationerna. Att jag blir överrumplad och undrar ifall jag hör rätt när andra kränker. Att jag tror bättre om människor och blir förvånad när jag förstår vad de gör.

Summan av kardemumman; Bete dig inte som en skitstövel!